Paul Rusesabagina – RESPECT!

November 2013 I attended the “Human rights days” in Kulturhuset in Stockholm.

I went to this one seminar hosting the man Paul Rusesabagina. Here’s a picture..

For those of you who don’t know, he was the actual man that saved more than 1200 peoples lives by taking them into his hotel during the genocide of Rwanda in the 90’s. The man portrayed in the movie Hotel Rwanda. He was attending the conference and you can all see the interview here. 

That was in 2013… I watched the man, listened to the interview, but at that time, I knew nothing more about the story really.

Tonight, 2 years later, I am sitting on my couch on a Sunday night watching this movie and I am telling you, I really honesty wish I had paid him more respect on that day two years ago.

There was nothing that could have prepared me for this movie. No speech, no preaching, no nothing. Because nothing can prepare you for watching this kind of cruelty, where a whole group of people are being wiped out from the face of the earth, for the simple reason of being born into a certain category at a certain time. By other humans on a cruel, incomprehensible mission of extinction.

There are too many stories in our history books touching this subject. Too many horrifying numbers of people being slaughtered for unspeakable reasons. As if there is not enough people dying in the world already for other reasons. Too many inhuman, heartless, cold blooded actions to be counted, and accounted for.

There is simply too much of this!

So watching this incredible movie, I wept. And wept. And wept.

Because this movie is not only touching the subject of Rwanda and how the west abandoned an African country desperately in need. It is an ongoing story today.. The targets are constantly changing, but the history is being repeated over and over again. Like a never ending story.

I see it in the eyes of the young adults I meet at work. I see it in the stories of the refugees I meet in my church. I see it in the people of the streets of my safe country.

Some of my friends walked for weeks, barefoot, across cities, countries, in the dark night, without any lead. Some crossed the sea in tiny boats loaded with hundreds of people. Some lost their whole family. Almost everybody lost everything.

Why?

Because of cold blood, hatred and to be honest, politics, power and money. These are the roots of all evil.

There is no end to the love and compassion I feel for these people. My friends. My fellow humans. My brothers and sisters. No end of my admiration for their bravery and struggle.

Yet, I stand on the other side. Privileged. Watching. Weeping.

This movie touched me. Hotel Rwanda, a movie about a brave mans action during  genocide in the past, stirring up all my emotions concerning current ongoing conflicts.

Hotel Rwanda.

An important movie which will not leave you untouched.

And Paul Rusesabagina.

To you.. all my R-E-S-P-E-C-T and blessings.

You are an extraordinary man!

 

To all the immigrants in Sweden – Respect!

There is nothing more mentally exhausting than being in a room full of people speaking a language one doesn’t quite understand. 

Listening, mentally registering words in your mind. Smiling, because there is just no other polite face to make in this situation. Relaxing in your chair, because being on the edge is no point, you still won’t laugh when everybody else laughs. Trying hard to stay awake, even though the constant flow of voices and unfamiliar words slowly rocks you into a numb slumber..

Gatherings of these sorts are the most extremely tiring thing that makes you want to sleep all day long.
I promised myself when I started travelling, discovering this that I, myself, would do everything in my power not to put people in this situation. To always stand by and help translating to make sure nobody is left out.

I know that I failed sometimes, but it was ALWAYS with the very best intentions to include everyone as much as possible. 

I guard these lessons close to my heart, to live by!

So, my message to all of you immigrants out there in my country today, is that 

I feel you!

More often than not, I put myself in these kind of challenging language situations. It is just who I am. My curiosity drives me and never ceases. So I have been in your shoes. However there is one crucial difference between us that separate us.

I do it voluntarily! For many of you it wasn’t a choice!

So, to all of you out there who came to Sweden involuntarily, through war or crisis, with a will to survive and start over. To all of you who truly is struggling with this complicated language of mine, doing everything in your power to adopt out customs and ways of expression.

Respect! 

You are incredibly brave and I honor you who give everything while taking these steps into my culture.

My experience has always been  a choice, yours is not. I know this. I respect you deeply and promise you that from my  part I will do everything I can to make it easier for you!

Respect! 

To all the immigrants in Sweden…

I love you!

I absolutely love that you have ended up in my imperfect, privileged country!

I love that when I take a walk through town I don’t just see a bunch of light skin blondies but a colorful serenade of people.

 I love that I can hear a mix of at least 5 languages being spoken when I ride the local bus. 

I love that in my store there isn’t just köttbullar and potatoes to buy but tacos, sushi, arabic bread and international spices. 

I love that when I am at work I get the chance to speak a mix of all the five languages I know. Every single day. 

 I love that my church has welcomed so many internationals that we now have a translation service for everyone to understand. 

I love to exchange cultural information and traditions. Sure it does get awkward, a LOT of times. But the good moments just overcomes all the misunderstandings. The actual moments when we DO understand each other and manage to share life are just so much more beautiful than anything else.

 Of course there are problems!

With so many cultures in one country, there are bound to be problems. We have swedes fighting with swedes for heavens sake, so of course there are misunderstandings and culture clashes that leads to sadness and hatred. There are people who just can’t handle it; swedes and immigrants. People who manage to turn this incredible beauty into ugliness and refuses to open up and change. They exist. On both sides.

Let’s not be naive. We must all be cautious, protective and beware.

But not of each other. Beware of hatred. Of hostility. Of disillusion of reality. Of fear, fear creates hatred. 

Dear immigrants of Sweden. Please don’t listen to hate. 

 I love you.

(Ps. If the reason for you leaving your country is war or exile, it is nothing that I love. Don’t get me wrong. NOBODY should have to live through that! I just feel privileged that our country is where you found a new home.. And I welcome you with all my being!)

Och när jag kom hem så grät jag..

Jag grät för såren.

Ingen har rätt att behandla en annan människa på det sättet. Ändå så har det hänt, en av de mest oskyldiga. En som jag älskar.

Jag grät för känslan.

Känslan att vilja ta någon annans plats. Vilja lägga över smärtan på sig själv så den älskade kan bli fri. Smärtfri.

Jag grät för ondskan.

Vissa stunder tror jag att det inte längre går att bli förvånad över människors otroliga ondska,  Det går det. Ondskan slutar aldrig överraska.

Jag grät för orättvisan.

Orättvisan i att så många kommer undan, trots att de sårat någon annan så djupt att det blir ärr i själen. Ärr i hjärtat.

När jag kom hem så grät jag. Lät allt det onda komma ut. Skickas tillbaka ut i intet.

..Så jag kan fortsätta vara stark för den älskade.

“Det enda som behövs för att ondskan ska segra,

är att goda människor inte gör nånting”

Edmund Burke

Om att dricka öl själv!

Ikväll sitter jag ensam på Olearys och dricker öl. Eller jag är ju inte precis ensam..det är en massa folk här, ingen som kom hit med mig bara.

Jag funderar lite på det fenomenet ibland. Fenomenet att gå ut och sätta sig själv.

Det finns ett avsnitt av Vänner där Rachel utmanar sig själv med att gå ut och äta ensam. När jag tänker efter så har jag sett samma diskussion i Sex and the city.

Diskussionen det gäller är frågan om en faktiskt kan gå ut och sätta sig själv på en bar och ta en öl.

Vissa anser att det är otroligt sorgligt. Jag gissar att de inte vill att andra ska tro att de är ensamma och inte har några kompisar där de sitter och tar upp ett helt bord.

Jag klurar lite på om detta är kulturellt eller bara personligt.

I andra länder där jag bott (Frankrike, England, Chile, Spanien, USA) tänkte jag inte så mycket på saken. Men då gick jag också alltid ut med mina studentsällskap och behövde aldrig fundera på saken.

Det, skulle ju kunna vara ett tecken på att det är annorlunda. Kanske behövs inte denna diskussion i andra kulturer med ett mer socialt klimat. Om jag tänker på där jag bodde senast i Chile så är ju alla människor sociala freaks.
Det betyder att om någon går ut själv så hitta hen alltid en kompis eftersom de har en passion för att prata. Så då uppstår aldrig ens debatten hur det är att sitta ensam vid ett bord med sin stora starka. Intressant.

Så nu sitter jag här, ensam vid ett sex-personers bord, på soffan under tv’n som visar senaste hockeymatchen, och klurar på detta. Lite längre bort sitter en ensam karl vid en enarmad bandit och försöker finna lyckan och rikedomen. Han är ju ensam, tänker jag. Sen slår det mig att alla som jag haft denna “konstigt att sitta ute själv”-debatten med faktiskt är kvinniskor. Undrar om den ensamma spelarmannen tänkte sig för innan han gick hit och satte sig? Tyckte han nånstans att det kändes lite knepigt att gå ut själv med?!

Jag hade inte tänkt dra in feminismen i det här, men min insikt gör att det blir oundvikligt. Jag funderar på om det är en könsgrej eller bara en personlighetsgrej.

Jag vet att jag tvekade lite. Kanske inte så mycket för att jag är rädd för vad andra ska tänka, utan för att det helt enkelt är trevligare att gå ut med andra.

Jag kan också bli lite obekväm i situationer ute då en inte är lika kaxig i ensamt tillstånd. Inte ens jag, tro det eller ej. Jag måste vara på rätt humör.

Idag gick jag ändå ut och satte mig. Jag gick förbi Oleary’s först och sms’ade färdigt. Sen gick jag in med bestämda steg. Beställde en stor stark och satte mig.

Nu sitter jag och skriver på min telefon (självförsvar?) Och lyssnar på kvackandet runt omkring. Snart ska jag lägga ner mrs IPhone, beställa en till öl och jag sätta mig och titta.

Inte på telefonen. Jag ska titta på människor, på hockey, på puben och njuta av min ensamhet. För om valet är att gå från hemmet till jobbet och hem, eller att ta en liten avstickare på vägen till Oleary’s, bara för att påminna mig om att jag lever. Då bangar jag inte för att sätta mig ensam!

Join the club!

About the death penalty..

I’m a militant everyday, non-stop opposer of the death penalty!

I can not, for anything in the world, understand how we as human beings can consider ourselves being wise enough to decide who lives and who dies. What legal rights are we claiming to possess that gives us the power over another persons right to live and die.

It is, has always been and will always be an obvious statement and opinion in my person.

“But what about the murderers? What is the problem with eye-for-an-eye?”

In my world death penalty becomes a never ending circle of violence. I do not for a second believe that death penalty is the solution to any crime scene. Does it give sufficient of comfort and revenge to the families of the murdered to execute the abuser? That is always a questions. Does revenge ever feel good? Of course it does. Even for me as a “peace wisher”. Is it sufficient though? I have no idea. I have never been in the situation of having to decide that, and I truly hope for my life that it will never happen. To me or anyone else for that matter.

I just don’t believe in death as a solution. I can not even joke about wishing someone dead, because to me it is just unthinkable. Executing someone for the sake of vengeance to me is doing the same thing all over again. There is no justice in retaliation.

However, standing by this opinion, I do not say that I am emotionally indifferent.

Recently we learned about a shooting in Pakistan, where about 130 children and their teachers were murdered at their own school. It was a group of Talibans who heartlessly entered the school and brutally shot down every single person that was in there.

130 children were murdered in cold blood! Such a coward, despicable act. I know there is a political agenda behind this, but killing 130 innocent children.. Nothing can ever justify that kind of act. These men deserve to die.

That is also the opinion of the Pakistani government, who took action and temporarily reinstated the death penalty for these men. To bring justice.

I can not say that cried over these two men who have already been executed for this cause. Thinking of these 130 school children being slaughtered while trying to get educated. These men who did it. I mourn their souls, but not their lives.

However, today I got a pledge from Amnesty International. A pledge to email the Prime Minister of Pakistan and urge him to undo the reinstatement, and spare the lives of the child murderers whose punishment has not yet been carried out.

I signed it!

I emailed it!

Killing children is one of the most despicable things to do. I myself, don’t believe I could ever look these men in the eyes. I truly think they must be locked away, imprisoned to the end of their lives, somewhere where they have nothing to do but think about what they have done.

My emotions doesn’t fail me. My compassion and love goes out to all these families who lost their children that day.

In the end of the day though, I do not believe in revenge. It’s controversial, I know. Naive, of course, because the world we live in is evil. Still, I don’t believe that any killing brings peace, not in the world, nor in spirit.

That is why I’m going to keep fighting to abolish the death penalty until the idea of it being something just and right, is gone!

To everyone out there who stands with me on this, I encourage you to join Amnesty International. Together we can do this, through pledges, demonstrations and political impacts.

Join the fight here..

For the sake of Human Rights.

 

 

Denna jul är det inte tanken som räknas!

Den här julen är det inte tanken som räknas. Det är julklapparna.
Det pågår fler katastrofer än på mycket, mycket länge och det är barnen som drabbas värst. I gåvoshopen hittar du livräddande produkter som skickas till de barn som behöver det mest. Du får fina gåvobevis att ge bort i julklapp. Köp julklappar som räddar barns liv på unicef.se!

Direktlänk till gåvoshopen är:
http://bit.ly/1yyrESL.

Inga fler barn i utanförskap!

Oavsett vem som styr i Sverige finns ett löfte som aldrig infrias: att bryta socialt utanförskap bland barn. Faktum är att utvecklingen snarare går bakåt på flera områden. UNICEF Sverige kräver därför att den nya regeringen tar frågan på allvar. Inga barn ska behöva leva i ett socialt utanförskap. Ställ dig bakom kravet på https://unicef.se/socialt-utanforskap. Gör det nu!!!

Det vidriga patriarkatet!

Så jag sitter hemma och kollar på filmen “Smärtgränsen” (original titel ‘Despues de Lucía’). Man kan säga att det är Mexicos motsvarighet till vår svenska film Hip Hip Hora. Handlingen utspelar sig huvudsakligen på en skola där en tonårstjej blir utsatt för sexuella kränkningar och sluts-haming efter att bilder på henne har blivit exponerad på nätet. Bilder då hon har sex med en kille på en fest. Hon klarar inte berätta detta för någon vuxen och trakasserierna fortsätter ända till slutet.

Filmen i genre är väldigt spansk gjord och handlingen är tydlig. Ondskan är synlig i grupptryck, utsatthet, mobbing, skam, förnedring och idioti.

En sådan här film, med det temat, gör mig alltid GALEN! Så jag tar en liten paus och går in i köket för att göra lite thé.

Medan jag står vid thékokaren så funderar jag ut allt jag skulle gjort själv, som vuxen, om jag upptäck en sådan här situation IRL. Vilka konsekvenser det hade fått för de som trakasserade.

Sen hör jag mig själv tänka “om hon bara hade kunnat riktiga fighting moves, så skulle hon ha kunnat slå tillbaka”.

Sen förbannar jag patriarkatet!

För precis den tanken är en sådan som vänder hela situationen. Gör den till slut-shaming. En sådan liten “oskyldig” tanke hos en person som trodde hen var upplyst. Som trodde hen visste bättre.

För vad gjorde jag?

I samma ögonblick som den tanken når mitt medvetande, vänder jag ALLT som tjejen utsattes för, emot henne själv.

“Varför försvarade du dig inte?”, “Varför gick du inte därifrån?” “Varför sa du ingenting till någon?” “Varför hade du sex med honom från början?” “Varför lät du honom filma?”..

Ni som hänger med i debatten vet vad jag menar. Slut-shameing! Inget annat än slut-shameing!

Sedan skäms jag ögonen ur mig!

Jag hade goda uppsåt. Allt jag ville med den tanken var att de som trakasserade skulle få stå till svars. Få känna på sin egen medicin. Få lite vett inbankat. Lite medkänsla. Ånger.

Men mina goda uppsåt slog slint. Förlåt!

Jag precis som du är född in i det. Vi är uppvuxna i ett samhälle där det råder. Dagligen förledda att tro på saker som är sneda, skeva och osunda.

Vi måste vaka på detta. Ifrågasätta allt, människor runtomkring oss, samhällsinstitutioner, normer, traditioner, men framför allt oss själva.

För ingen är immun mot det vidriga patriarkatet!

 

Fun facts about printing Arabic in the library

It’s AWESOME because it gives me a chance to challenge the social conventions again.

Why?

Because I am a blond, swede and the printers are common for everyone. This means that the library assistants have to go through the pile of prints and try to sort out which documents are mine and not.

Naturally when finding prints with Arabic writing on them, they assume that they belong to someone else. Someone less blond perhaps?!

This always results in a “oh wait, this is not yours“-kind of situation, where I get the chance to replicate with a “oh yes, that IS mine” which does result in a “see, you are more prejudice than you think after all” kind of awkward moment.

And every time it happens (which is basically every time I do it) I am enjoying every single moment of it.

Not because I’m a perfect person. I, just as everyone else, am also colored by our days prejudice.

Nor is it because I am an ignorant person, who enjoys making people feel stupid and ashamed.

The reason is that it makes me do one of the things that I LOVE the most; questioning norms, unwritten rules, social behavior. Challenging peoples views on the world, other people and their surroundings.

There is nothing more interesting than studying people and challenging behavior.

So when this library lady made my day today, I kindly responded to her. Well, I was a little bit cheeky, but in a kind way. So we laughed together before I paid for my Arabic copies and left.

Mission accomplished. Thoughts and ideas stirred up once again.

So, I send out a big thank you to this library lady for responding exactly as I expected and handling the situation very well.

I am looking forward to the next social challenge coming up!