I had forgotten what it was like..

..to live in a house.

To take 10 steps and be out on a green lawn where you can leave your things while you go inside to grab an ice cream or something.

To lay in the shade of a green tree with your book until late in the evening under a sun that gives the impression of never wanting to set.

To open up the front door when a thunder storm passes by and just sit on the front porch or stand in the opening watching the flood outside.

To have two floors where you can move around and get your privacy.

To always have people around your for good and bad. The best part when they are there, but you don’t have to talk. Just hanging out side by side doing your thing.

To have a small gardening area in the backyard where there’ll always be new, fresh, homemade carrots, lettuce and strawberries to choose from.

To have neighbours on each side from whom you can borrow the lawn mower and talk about the weather with and whos’ children were your childhood friends.

And to ride your bike 5 minutes down to the river and take a swim as many times a day  as you want. Or going for a boat ride on the sea with your parents in their little motor boat.

I’m really not a house person. I have tried to picture it but have come to terms with the idea that I will never own a house. Maybe a really big boat where i can live, but not a fixed house.

Still.. I am brought up in a small, friendly neighbourhood where people are friends and the ambiance is really good. Where there is nothing to worry about and where we as kids left the frontdoor unlocked, because there was no risk.

Well..times has changed and the security risk with it. But the neighbourhood still stands.

And for me, my summer visits at this place are invaluable. The childhood memories, the lovely people, the village feel, the closeness to nature.

It was an amazing place to grow up and I will always appreciate coming here to visit.

Who knows, one day I might even bring my house boat 🙂

 

TACK!!!!!

Jag har nu varit hemma sjukskriven i ca 2 veckor.. Och jag har aldrig fått så mycket besök och omsorg, och hittills mycket hjälp med sånt som städ, disk, handling, hämtning..

Jag är omringad av fantastiska människor! Å jag vill passa på att säga TACK till er. Ni anar inte vad det betyder. Med min familj långt borta är ni, mina vänner, min familj och det har verkligen känts, bara under dessa två veckor.

Ni är fantastiska och betyder så mycket för mig!

TACK att ni finns!!
Ni vet vilka ni är!!

 

PS. Det är fortfarande minst 2 månader innan jag får gå igen.. Så..
Keep up the good work 😉

About being blessed..

My head is full of so many dreams, longings and thoughts!

There are so many possibilities. Places to go, phenomenons to see and people to meet. Everysingle day I get even more overwhelmed with all there is, all that I can do with my ife.

Many times it comes to the point where I get restless, stressed, bummed that I’m where i am, craving to run along on the next adventure. Towards the next discovery.

But let me tell you something. I have a new strategy. One that really helps.

When the stress comes over me and the longing gets just alittle bit too hard to bear. Close to a freakout.

Thats when i walk down memory lane!

In my case this particular evening, that lane was facebook (yes, sometimes it CAN be a blessing!)

Memory lane for me, means looking at all the pictures I ahve from my adventures. I’m not lying when I say I have thousands of pictures. Whoever knows me, can confrim that.

So this particular night, scrolling down the gathering of endless photos taken of; sites seen, people met, cuntries visited, lessons learned, works done, faileurs survived, challenges performed, roles played and lived, fears overcome, longings met, dreams fulfilled and restarted, moments shared, friends won and lost, happiness and sadness experiences, lost and shared in all kinds of situations, countries and groups of friends.

This night, this special moment, there is not a single doubt in my mind that I am more that truly blessed!

So far i have had an amazing life, with amazing experiences.

It hasn’t always been easy and very seldom straight forward, and even though I have banged my head against the wall in despair more than I wish for anyone..

..on this particular night, i have to say it once again.

I am soo blessed!

So greatful!

I still have many dreams and hopes and a whole bunch of winding roads yet to walk. The story doesn’t end here.

But at this exact moment I am so thankful for my life!

And thats a pretty damn good place to start the rest of my journey!!!

 

Facetime med systeryster å norah..

Det är tråkigt för er att se kanske, men så många gånger som dessa töser gjort min dag på distans genom ett litet FaceTimande, så vill jag dela dagens stund med världen!

It keeps me going!
There is nothing like family!

❤️

 

PS. Till min bror.. SKAFFA IPHONE!!! 😉

Nostalgi i Oslo..

Min helg i Oslo har två dagar kvar.

En helg av chill, nattsudd, sightseeing och återförening med de bästa; mina chilenisar.

En helg i Oslo kan nog innebära massa olika saker. För mig har den innehållit mycket nostalgi. Mycket flashbacks, minnen, påminnelser om sånt som var, som kunde ha varit och sånt jag vill ta med mig.

Även sånt jag inte vill ta med mig..
Sånt som är menat att lämnas bakom mig, men jag inte riktigt kan släppa taget om än.

Jag saknar det som var!

Livet i Valparaiso, mitt fria liv. Mitt parliv, kollektivliv, slappa festliga liv. Mitt biståndsliv och mitt gemenskapsliv.

Det finns så mycket med det som jag saknar;

• Att shoppa billiga prylar på gatan
• Att gå så mycket
• Att prata chileno och ständigt lära mig nya ord
• att äta empanadas
• att köpa 2-liters flaskor av 120 runt hörnet
• att ständigt ha den vackra fantastiska staden att titta på
• att åka micros
• att köpa gott flaskvatten
• att vara bohem och öppen mot alla
• att vara annorlunda ‘rubia’
• att allt är öppet nästan jämt

Allt det och så mycket mer.. Jag saknar det så otroligt mycket!

Min lilla Oslo-Reunion har påmint mig om allt det jag hade. Det jag fortfarande har kvar och det jag ville skulle finnas.

För 5 månader sen kom jag hem från Chile.

Det är dags att bestämma var jag vill dela upp de olika minnena, i “minnas”, “dela” eller “glömma”- kategorin.

Svårt å veta vad som går var.
Men tills dess njuter jag av min lilla Reunion på okänt territorium..

..tillsammans med Matte och Julle..
..och skapar nya minnen..

!!!!

Älskade ungar!!

“Hej Matteus, vad gör du?”
– Ja ät majs
“Åh va gott”
– är du på jobbet?
“Ja”
– är du i huset?
“Ja, på mitt jobb”
– men va gö du?
“Ja leker me barn”
– men va gör du?
“Ja ä på jobbet”
– bygg du hus?
“Nej jag leker med barn”
– men va gö du?
– hej då
“Hej då Matteus”

Älskade unge!!!!
SOOOOM JAG LÄNGTAR EFTER DIG!!!

Å DIG!!!!!!!

Modiga chilenare!

Jag måste få berätta hur modiga chilenarna är!

Ok, det är kallt i Sverige. Lite kallare på vintern där än i Valparaiso i alla fall. Men kompisar, vi hat faktiskt element och fantastiska system för uppvärmning som ändå trots allt inte kostar oss skjortan.

Inatt sov jag och Juanito hos hans mamma uppe i Playa Ancha. Det är varken överdrift eller skämt när jag säger att vi andades sån där kall ånga igår kväll och inatt. Ni vet som när man är ute i minusgrader och andas på vintern. Det var säkert inte mer än 4-5 grader i huset. UTAN element!

I och för sig sover de där uppe med 5-6 tjocka filtar och mössa, men vi tog ändå hårtorken och blåste varmluft under täcket innan vi somnade. Bra system, fungerar utmärkt. Bara att så fort man sticker ut en kroppsdel utanför filtarna blir den till is.

Så himla kallt inne!
Så himla kallt ute!

San pedro “all over again”, bara det att så kallt har de det alltid på vintern.

Inte alla kanske, men väldigt, väldigt många, särskilt uppe på kullarna.

Därför är de modiga, chilenarna. Att gå upp klockan 6 och åka till jobbet, från konstant kyla, i konstant kyla för att efter arbetsdagen komma hem till konstant kyla, vintertid.

Jag ska aldrig mer klaga på Sveriges kyla, för den är inte inomhus!

För övrigt var det en väldigt väldigt mysig kväll igår. Avskedsfest med J’s kompis Chago y Flaco och två flaskor vin (för kylan såklart!!! 😉 )

Tiden rinner ut.. Despedida con los Nunez!!!

Nu är det exakt typ 6 dagar kvar tills jag sitter på planet till Stockholm.

För en vecka sen tänkte jag att tiden lika gärna kunde gå, för det är hemskt att bara gå och vänta på att något underbart ska ta slut, samtidigt som man bara chillar. För mycket känslomässig press.

Nu ÄR sista veckan HÄR och som vanligt kommer separations-paniken. Det känns huvudsakligen i magen.. En liten oro som surrar och som jag inte vet var jag ska stoppa riktigt.

Separation från att prata spanska, från att titta på det underbart vackra Valparaíso, från den underbara bohemstilen, från människorna här men framför allt, separation från min Juanito.

6 dagar kvar och vi vet nog inte någon av oss var vi ska ta vägen, hur vi ska göra det bästa av veckan. Det är en sådan konstig nedräkning att vi nästan blir lite kalla mot varandra för att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera det!

Men igår var jag på avskeds-once hos hans mamma och träffade hans syster och systerdöttrar. Världens finaste och en väldigt mysig kväll!!

Som sagt, det känns i magen. En känsla som gör att jag sitter och googlar på billiga flygbiljetter tillbaka till Valparaíso fast jag inte alls vet om det blir möjligt i en nära framtid och att det är Juanitos tur att komma till Sverige och hälsa på mig. Men livet är inte svartvitt och bara framtiden kan visa hur.

Jaja, suck it up Matilda!!

Här är några bilder från once’n igår..

Empanadas y pan

Mamita och sobrina Nayaret

sobrina

jag å Juanito

Världens goaste Nayaret!!!

Jag med Fransisca och hennes fina fina flickor!!

Jardin de botanico

Bless Julia för hennes äventyrslust och förmåga att få ut mig i solen de dagar jag sitter inne och ältar livet..

Idag tog vi en tur till den Botaniska trädgården utanför Vina del Mar. Lite längre bort än vi hade tänkt, en timme med micro. Riktigt trevligt dock. Grön natur, lugnt, stillsamt med doft av natur och friskhet.. Mmmmm..

Bra jobbat Julle! Den dagen var det jag behövde 🙂

Bienvenido al Jardin del Botanico

Matilda con sus Aloe Veras..

Julia och Flaco på hans jobb som vi hälsade på..

Flaco och jag..

Ps.. Iphone failar lite idag.. bilderna är lite gurmliga.. Menmen, mankan inte alltid lyckas.. inte ens iphone 😉

Nedräkning..

Jag vill inte tänka på det, men det är oundvikligt.

Min tid här, i Valparaíso håller på rinna ut. Nu är det snart bara en månad kvar.

Det knyter sig i magen av att tänka på det. En månad. Det är jättekort.

Jag har bokat in en resa till San Pedro Atacama med Julia i sista helgen i maj. 4 dagar i öknen. Det blir skojigt.

Annars så tänker jag mest.. Tänker, tänker, funderar, googlar… funderar lite till.

Juanito tycker jag tänker för mycket på framtiden. Oroar mig. Han har rätt. Om man tänker för mycket framåt så är det svårt att njuta av vad jag har här precis nu.

Men jag kan inte låta bli.

Jag söker nytt jobb. Inom bistånd. Motala är inte för mig. Hallen är inte min plats längre. Jag vill jobba med bistånd. Jag vill inte bo i Sverige, men kanske är det där min biståndsväg börjar. Därför söker jag jobb i Stockholm. På FN, röda korset, läkare utan gränser etc. Nu vet jag vad jag vill så mitt mål är att få in en fot.

Jag har inga tillgångar. När jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag att ligga back. Därför måste jag jobba. Jag vill jobba. Med biståndsarbete.

Men det knyter sig ändå i magen av att lämna Valparaíso. Lämna Juanito som lite grann har blivit mitt liv här. Min pololo. Som jag bråkar med väldigt ofta med. Kulturkrockar i en relation är ingen lätt potatis. Kulturen, traditioner, världsbilden spelar SÅ stor roll i en relation. Men det kommer att bli SÅ svårt att lämna honom. Hjärtesorg.

Därför tänker jag lite till, funderar, googlar.. försöker planera sådant som egentligen inte går just nu.

Som till exempel att jag vill att han ska komma till Sveriege, jobba på sin kusins restaurang i Stockholm och lära känna mig i mitt land. Att mitt land ska få träffa honom med. Som vuxen.

Det är många faktorer som spelar in i min magknut.

Vädret i Sverige som är kaasst jämfört med solen som jag fortfarande sitter i här trots att det ska bli vinter nu. Attityden i Sverige som är kall och hård och dömande, till skillnad för attityden här som är öppen, välkomnande, nyfiken. Tidsramarna som är lättare i Sverige där folk faktiskt kommer när dom ska och säger vad de menar, till skillnad från Valparaiso där man kan få vänta i timmar och inte riktigt kan lita på informationen. Den höga livsstandarden i Sverige med fräscha lägenheter, duschar med varmt vatten och spisar som inte riskerar gasexplosion. I Valparaíso har jag ännu inte hittat en lägenhet utan mögel i hörnen och risk för pulgas-invasion. Språket, chilenskan som i detta nu, fungerar utmärkt och som jag behärskar utan komplikationer. Svenskan som är mitt modersmål men som saknar många uttryck och ord som behövs för att uttrycka sig ordentligt. Många gånger får jag ta till engelskan eller franskan till och med för att uttrycka mig. Relationer i Sverige som är så svåra att bygga, som tar sån himla lång tid att jag vet att ett år kanske inte räcker i Stockholm. Dörren är helt enkelt för hårt stängd. Samtidigt som relationerna här är svåra för att människor bjuder in utan att öppna sig. Utan att höra av sig om den där kaffen i slutändan. Så man vet aldrig riktigt.

Min analys sätter hårt mot hårt. PotAtis mot POtatis. Men det spela ringen roll.

Det finns ingen kultur, inget land, ingen stad, ingen relation, inget jobb, inget språk, ingen prisklass som är prefekt. Ingen lycka är oändlig och inget liv är konstant.

Det har jag lärt mig nu. Man kan bara veta vad man vill ha själv, längtar efter, väga för och nackdelar, följa impulser, fortsätta vara öppen, titta framåt.

Men det knyter det sig i magen när jag tänker på att än en gång säga hej då, denna gång till mitt Valparaíso, som jag älskar trots dess brister, med allt det vackra.

En månad kvar.. Jag fortsätter att fundera..

Stay tuned..

Här sitter jag och funderar idag..