Settling.. contra productive?

I just added some stuff on my bucket list.

As I went through it I realize that I still have A L O T to do.

I’m still pretty young, but I think it’s fair to say that on some level my mind has started settling.

I have a job that I like with youths that I love. I have asmall, cute apartment where I have made myself at home. I live in a small town, which is not my idea of a perfect life, but for the past 6 years I have made myself at home. The smalltown charm of being familiar and cheerio with even the shop owners around here has become something pleasant. I have a church that I absolutely adore with all the imperfect people. I have a small car and a great bike with which I can take bike rides around the countryside. I have made friends. Some superficial, but some truly dear ones. I’m involved in serveral organisations in my town, volunteering, supporting, donating time for a good cause. All in all.. I have a good base for settlement.

However,  I’m not done yet with my bucket list.

Settling is a scary thought that I have resented most of my life. Still.. here I am, settling!

I haven’t achieved by far what I want to do yet, and I guess this blog entry is mostly a way to remind myself of that my dreams are still there. The bucket list is still filled with challenges I wish to accomplish.

When? How? With whom?

How can I make all of this come true?

Is settling contra productive when my list is growing every day? Who’s to say dreams can’t survive and be free in the middle of stagnation?

Well.. I don’t have any answers. But this is my way of awakaning my heart again..

There was a time when adventure was the only thing on my agenda. I miss that time. Even though I am growing, learning new things, finding the charm in sticking around, building relationships and a foundation.. I DO miss the adventure time at some extent.

It’s like a constant companion, the voice in my head whispering

“Don’t loose track of your goals!”

“Dream big! Dream on!”

“Wake up!!!!”

Is settling contra productive to what my heart is really longing for?

 

Och när jag kom hem så grät jag..

Jag grät för såren.

Ingen har rätt att behandla en annan människa på det sättet. Ändå så har det hänt, en av de mest oskyldiga. En som jag älskar.

Jag grät för känslan.

Känslan att vilja ta någon annans plats. Vilja lägga över smärtan på sig själv så den älskade kan bli fri. Smärtfri.

Jag grät för ondskan.

Vissa stunder tror jag att det inte längre går att bli förvånad över människors otroliga ondska,  Det går det. Ondskan slutar aldrig överraska.

Jag grät för orättvisan.

Orättvisan i att så många kommer undan, trots att de sårat någon annan så djupt att det blir ärr i själen. Ärr i hjärtat.

När jag kom hem så grät jag. Lät allt det onda komma ut. Skickas tillbaka ut i intet.

..Så jag kan fortsätta vara stark för den älskade.

“Det enda som behövs för att ondskan ska segra,

är att goda människor inte gör nånting”

Edmund Burke

My thing!

We all have our thing!

I mean, admit it, there is something out there that makes everybody tick. That makes you tick. Something that, when you’re in the middle of it, sets your heart on fire. When you practise it.. It can not be compared to anything else in the whole world.

Your specialty. Your passion. Your thing.

I, for one, know that I have found my thing.

It is something that is so beautiful and strong, that when I practice it, it makes my heart fly. It makes my body tingle and give my spirit so much joy I could just stay there forever.

Tonight was one of those special nights where I had the chance to experience my thing fully at work. I realize it now and then that I really AM privileged in many ways. Having a job that from time to time sends my heart to the clouds, leaving me with a feeling of love and endless gratefulness when i walk home in the snowfall. Sorry, hover home in the snowfall. Of happiness.

So what happened tonight?

Well, nothing more unusual than the fact that it was a pretty calm eve at my youth center. Calm and pleasant. This gave me the opportunity to take some extra time to dedicate my attention to a small number of immigrant visitors. Three absolutely adorable guys with different nationalities, that have fled to our lovely country, from their homelands. Homelands that have been torn to pieces. Three boys that, in despite of their experiences, are the most humble and grateful creatures. Smiling, polite and lovely. Eager to learn, longing to be a part of the community where they now have settled down. Striving to do anything to feel like home.

Just thinking about them sends a shiver along my spine. Thinking about the unimaginable things they have seen and lived through. Leaving everything, still coming out on the other side with this incredible humbleness for life and other people. Goose bumps all the way.

So, being able to give them my time during a couple of hours. Speaking a mix of the languages we have in common, while striving to understand each other. Honestly. Longingly. Sharingly. Givingly. Such joy! Such a meaningful use of my time.

They teach me about life!

They teach me about me and my perception and view of life. They teach me about humbleness and every single smile from them warms my heart. Makes me want to give back. And I do. With time, smiles, caring and love.

My thing. I realize now that I write this that I do have many things. But I figured that all of them are combined in this kind of situations. Every time it happens, my heart jumps.

I am not quite sure if it’s the languages, the cultures, the openness, the new discoveries on myself, the discoveries on others, the meetings with amazing personalities or the humbleness that makes me tick the most. All of these things go together in a wonderful experience, full of lessons, mysteries and endless joy.

This is my thing!

It doesn’t matter if it is occurring in the place where i was born, in the place where I currently live, on a journey or on a longer staying abroad.

Dedicating myself to people with other cultures, languages, wisdom, beauties, life experiences and perspectives. It is in my blood to give away what I have to the purpose of uniting, meeting, greeting, sharing and most importantly, understanding all that is new, different, exciting and endlessly infatuating.

It’s in my blood. It is my gift. It is my passion, my one and only way of living and the absolute and infinite goal in my life.

It is my thing!

And there.. Thinking of it.. My heart just took another big indescribable, grateful, humbe and exciting jump!

 

 

 

 

 

 

Freak out!

There is no other way to describe it!

The freak out.

I try to prevent it. I try to stay cool.

Most of the times I succeed, but then there are those times when it’s just too damn hard. When I just can not stand against it and the freak out just overwhelms me and takes me over. For a day or two.

Today is one of those days.

I’m guessing it is a reaction to all that I see and hear and live every single day.

I keep myself posted on todays news and happenings, all the misery and suffering mixed with all daily extremely less important news about random technicalities.

I more often than not debate current world and society issues with people around me. I let my mind process everything in a very deep manner and my brain is constantly set on “analyze in a social context-mode”.

I have an extremely social job where my mission is to stay cool, stay positive, stay organized and give the very best of myself. To encourage the kids at work to follow their paths, and of course, be a pleasant colleague.

I am an active person who balances a life with work, studies, engagement in my church, study circles, blogging, political involvement and other free time friends hang and travelling. All at once.

I love my life!

I am a single, committed to living life at it fullest. I want to learn, experience and share. I have experience, drive, passion and spirit.

I love every second of it.

Then there are those days when everybody seems just so much more stupid than usual, organizing is useless and people just seems to push every single button that triggers me over the edge.

Then it comes.. The freak out!

It comes.. stays for a day and two.. Then it leaves!

With it, it brings me a reason to think twice about my life. It makes me stop for a moment. Take a break. It puts me on the couch and helps me breath, relax, focus and re-evaluate my time, plans and dreams.

It normally takes a weekend. Then it’s over.

The freak out. My worst enemy and my best friend!

 

Det vidriga patriarkatet!

Så jag sitter hemma och kollar på filmen “Smärtgränsen” (original titel ‘Despues de Lucía’). Man kan säga att det är Mexicos motsvarighet till vår svenska film Hip Hip Hora. Handlingen utspelar sig huvudsakligen på en skola där en tonårstjej blir utsatt för sexuella kränkningar och sluts-haming efter att bilder på henne har blivit exponerad på nätet. Bilder då hon har sex med en kille på en fest. Hon klarar inte berätta detta för någon vuxen och trakasserierna fortsätter ända till slutet.

Filmen i genre är väldigt spansk gjord och handlingen är tydlig. Ondskan är synlig i grupptryck, utsatthet, mobbing, skam, förnedring och idioti.

En sådan här film, med det temat, gör mig alltid GALEN! Så jag tar en liten paus och går in i köket för att göra lite thé.

Medan jag står vid thékokaren så funderar jag ut allt jag skulle gjort själv, som vuxen, om jag upptäck en sådan här situation IRL. Vilka konsekvenser det hade fått för de som trakasserade.

Sen hör jag mig själv tänka “om hon bara hade kunnat riktiga fighting moves, så skulle hon ha kunnat slå tillbaka”.

Sen förbannar jag patriarkatet!

För precis den tanken är en sådan som vänder hela situationen. Gör den till slut-shaming. En sådan liten “oskyldig” tanke hos en person som trodde hen var upplyst. Som trodde hen visste bättre.

För vad gjorde jag?

I samma ögonblick som den tanken når mitt medvetande, vänder jag ALLT som tjejen utsattes för, emot henne själv.

“Varför försvarade du dig inte?”, “Varför gick du inte därifrån?” “Varför sa du ingenting till någon?” “Varför hade du sex med honom från början?” “Varför lät du honom filma?”..

Ni som hänger med i debatten vet vad jag menar. Slut-shameing! Inget annat än slut-shameing!

Sedan skäms jag ögonen ur mig!

Jag hade goda uppsåt. Allt jag ville med den tanken var att de som trakasserade skulle få stå till svars. Få känna på sin egen medicin. Få lite vett inbankat. Lite medkänsla. Ånger.

Men mina goda uppsåt slog slint. Förlåt!

Jag precis som du är född in i det. Vi är uppvuxna i ett samhälle där det råder. Dagligen förledda att tro på saker som är sneda, skeva och osunda.

Vi måste vaka på detta. Ifrågasätta allt, människor runtomkring oss, samhällsinstitutioner, normer, traditioner, men framför allt oss själva.

För ingen är immun mot det vidriga patriarkatet!

 

Fall.. It’s bittersweet!

 

 

I absolutely love the fall!

Out of all the seasons we have here in my wonderful country, fall is the only one I have been missing while living abroad. The colors, the wind, the fresh air, the heavy rains and the cosiness. It all makes me love it.

At the same time, fall is the one season I despise with all of my being,

Some people talk abut the “fall depression” and it always makes me wonder about this feeling.

That extreme low feeling, that I am so low that nothing can lift me up. No jokes, no close friends, no cheer me ups, no presents, no closeness, no candy. Nothing works and it is a very strange and disturbing feeling.

The fall.. Dragging me up and down at the same time. Somehow the lowness has a tendency of taking over.

You know how, when you think of the past, the bad memories are slowly wiped out and the good ones always conquers in your membranes. That is not how fall works.

You also know how if you are sad and have big cry, you can leave the past behind and focus on the good things. That is not fall either.

Sometimes a hug can help for a while. At least for a short while.

I also try with candles, cosy pillow hangs in my couch, good movies and night strolls in the evening storm watching the colorful leaves. All things that I normally would appreciate as life indulgence. But for this occasion, its not good enough.

I blame the weather of course. Or humanity. Who ever decided that living in the north pole is a good idea?!

I also try to figure out whether or not this i related to the fact that I am single. And in my heart i am truly hoping that this i the case so that this inevitable depression is just a matter of enduring current loneliness.

However, I know that I am not alone in this and whoever feels the same can feel free to join in to my whale cry of the bittersweetness of fall. While enjoying its beautiful colors of course..

Maybe next year I will have moved to a tropical country, where the fall depression is not an issue..

PS. I found this random website with information on this seasonal depression, suitably enough mentioned as SAD (Seasonal Affective disorder). Great! Read more!

Then go get some Light Therapy!!!

Here is another random page that gives you tips on how to survive the SAD.

 

Fun facts about printing Arabic in the library

It’s AWESOME because it gives me a chance to challenge the social conventions again.

Why?

Because I am a blond, swede and the printers are common for everyone. This means that the library assistants have to go through the pile of prints and try to sort out which documents are mine and not.

Naturally when finding prints with Arabic writing on them, they assume that they belong to someone else. Someone less blond perhaps?!

This always results in a “oh wait, this is not yours“-kind of situation, where I get the chance to replicate with a “oh yes, that IS mine” which does result in a “see, you are more prejudice than you think after all” kind of awkward moment.

And every time it happens (which is basically every time I do it) I am enjoying every single moment of it.

Not because I’m a perfect person. I, just as everyone else, am also colored by our days prejudice.

Nor is it because I am an ignorant person, who enjoys making people feel stupid and ashamed.

The reason is that it makes me do one of the things that I LOVE the most; questioning norms, unwritten rules, social behavior. Challenging peoples views on the world, other people and their surroundings.

There is nothing more interesting than studying people and challenging behavior.

So when this library lady made my day today, I kindly responded to her. Well, I was a little bit cheeky, but in a kind way. So we laughed together before I paid for my Arabic copies and left.

Mission accomplished. Thoughts and ideas stirred up once again.

So, I send out a big thank you to this library lady for responding exactly as I expected and handling the situation very well.

I am looking forward to the next social challenge coming up!

 

“Är svensken människa”

Jag läser en bok!

En bok om mig. Om mina landsmän, vår kultur, levnadssätt och plats i denna civilisation.

Titeln på boken ställer en väldigt märkliga fråga.

En fråga som insinuerar att vi, svenskar, inte passar in i den beskrivning och de förväntningar som finns i definitionen av att vara en människa.

En väldigt märklig fråga.

Jag kommer läsa denna bok och samtidigt dela citat och funderingar som kommer upp under tiden.

Följ gärna diskussionen och debatten och dela med mig hur ni tänker.
Så får vi se var det landar!

Take it away Henrik Berggren och Lars Trägårdh!

För er som vill gå händelserna i förväg finns det en recension på boken här

Den som kommer först har makten..

..typ.. I alla fall i vardagssverige.

Tänk på saken!

Den som går först in i caféet väljer bästa bordet och avgör därmed var alla andra ska sitta. Med andra ord på andra sidan rummet, eftersom social fobi är en vanlig åkomma i vårt land.

Samma med den som är först på bussen. Då det vanligen väljs platser efter distansen till andra människor.

Den som står först i kön bestämmer takten och humöret hos de påföljande i och med effektivitet och antalet varor som handlas.

Den som gör provet klart först sätter stämningen i rummet, då ett utklampande ut lokalen gärna stressar på gruppen.

Den som står i gathörnet och hänger avgör hur fort de passerande går i och med valet av klädsel och uttryck. Hot eller kompis?

Ni ser.. Det funkar på allt!

Eftersom att vi är ett sådant ödmjukt folk med, så undviker vi gärna att medvetet ta makten i liknande situationer. (Ni kanske känner till Jante ?!)

Vi kanske skyndar oss i Ica-kön, väljer att stå i busskuren och inte ta den enda stolen (vilket i och för sig leder till att ingen vågar ta den.. “Varför sitter hen inte? Är det något fel på stolen?). Kanske sitter vi kvar efter provet för att inte störa (eller för att alla inte ska titta på oss när vi går?!) och kanske möjligen ler vi i gathörnet, ingen vill väl vara taskig och se läskig ut?!

Jag vet inte.. En regel har alltid undantag. Tänk på det! Hur gör du?

Personligen älskar jag att trampa på lite tår ibland.

Inte för att göra illa. Jag är ingen sadist. Men för att det är spännande att iaktta var människor sätter fötterna efter ett sådant påhopp. Stampa tillbaka eller gå vidare?

Utmaningen lockar. Att röra om i grytan är underbart!

Så tänk på saken!
Hur gör du?

Den som kommer först har makten..
..om vi inte väljer att ta tillbaka den!

4 svenska och 4 osvenska

Här är 4 så kallade svenska saker jag gjorde idag..

1. Jag gick bara förbi språkcaféet som höll på i entrén på biblioteket, fast jag älskar språk och nya människor. Ursäktade mig inför bibliotekarien som jag känner och gick iväg. Fast det satt ett tiotal personer där som nog skulle velat prata svenska med mig. Varför? För att jag kände mig obekväm? För att jag inte orkade med ansvaret att bjuda in människor i mitt liv? För att jag blev nervös av deras dåliga svenska? Vem vet..?!
2. Jag stod och tittade när ett billarm gick igång på parkeringen jag passerade. Jag tittade på de som satte sig i bilen. Tittade, undrade, muttrade. Sa ingenting. Sen gick jag vidare.
3. Jag hälsade inte på kvinnan som gick förbi mig när jag satt på bänken vid vattnet, fast det var världens mest uppenbara stund att säga ett hej och glädja någon annan.Vi tittade på varandra och jag drog upp mungipan lite, som jag brukar göra.För att visa att jag egentligen ÄR snäll, men inte orkar visa det.

4. Jag satte mig längst bak på föreläsningen jag var på i kyrkan. För att slippa sitta där alla skulle se mig. För att kunna surfa lite på Iphone. För att inte behöva delta aktivt.

 

Här är 4 så kallade icke svenska saker jag gjorde idag

1. Jag gjorde uppståndelse på biblioteket när draperiet för det stora fönstret inte gick att sänka ner. Drog in både mannen bredvid, bibliotekarien och alla andra som satt runt omkring i debatten. Jag ville helt enkelt inte sitta och stekas i solen.

2. Jag såg att killen bredvid mig i lånedisken troligen kom från ett arabland, så jag lade medvetet fram min arabiska läxa mitt framför honom för att han skulle ta kontakt och bli imponerad. (Observera att jag dock inte var den som tog första kontakten, så på ett sätt kan detta kanske räknas mer åt det svenska hållet). Något slags underlättande för tankeläsning!

3. Jag hälsade på det äldre paret jag gick förbi på strandpromenad. Ett par som inte såg ut som de hade väntat sig en hälsning och hoppade till lite.

4. Jag gick fram och tillbaka längst vattnet framför alla som satt och tittade. Något som hos mina landsmän kan tänkas väcka mycket frågor “har hon inget mål”, “vad håller hon på med”, “kan hon inte gå iväg så vi måste sluta le obekvämt mot varandra varje gång hon passera”.

 

Känner du igen dig?

För vissa kommer det naturligt att stå emot och gå över den osynliga gränsen. För dem är det inget annat än vardagspotatis att bana väg och bryta den osynliga muren.

Andra får kämpa. Anstränga sig lite extra för att inte fastna i ekorrhjulet. För att inte låta allmänna förväntningar hindra deras egentliga öppenhet.

Jag föraktar den del av min svenskhet som hindrar mig. Som håller mig tillbaka. Som gör mig stel och svårkontaktbar. Som gör att jag ler lite snett istället för att öppna upp. Som gör mig obekväm i sociala oväntade sammanhang.

Som hindrar mig att uppleva, möta och engagera mig.

Så jag kämpar vidare mot strömmen. Ett steg i taget.

För att inte fastan i ett ekorrhjul av osynliga murar!

 

En bok som står näst på min lista!