To all the immigrants in Sweden – Respect!

There is nothing more mentally exhausting than being in a room full of people speaking a language one doesn’t quite understand. 

Listening, mentally registering words in your mind. Smiling, because there is just no other polite face to make in this situation. Relaxing in your chair, because being on the edge is no point, you still won’t laugh when everybody else laughs. Trying hard to stay awake, even though the constant flow of voices and unfamiliar words slowly rocks you into a numb slumber..

Gatherings of these sorts are the most extremely tiring thing that makes you want to sleep all day long.
I promised myself when I started travelling, discovering this that I, myself, would do everything in my power not to put people in this situation. To always stand by and help translating to make sure nobody is left out.

I know that I failed sometimes, but it was ALWAYS with the very best intentions to include everyone as much as possible. 

I guard these lessons close to my heart, to live by!

So, my message to all of you immigrants out there in my country today, is that 

I feel you!

More often than not, I put myself in these kind of challenging language situations. It is just who I am. My curiosity drives me and never ceases. So I have been in your shoes. However there is one crucial difference between us that separate us.

I do it voluntarily! For many of you it wasn’t a choice!

So, to all of you out there who came to Sweden involuntarily, through war or crisis, with a will to survive and start over. To all of you who truly is struggling with this complicated language of mine, doing everything in your power to adopt out customs and ways of expression.

Respect! 

You are incredibly brave and I honor you who give everything while taking these steps into my culture.

My experience has always been  a choice, yours is not. I know this. I respect you deeply and promise you that from my  part I will do everything I can to make it easier for you!

Respect! 

They came across the sea..

This week I have been blessed with some wonderful moments of sharing with some of the youth I met at my daily work. What we have we share, love and life stories.

Stories of how these particular youngsters ended up in Sweden. Their way. Their sacrifice. Their loss. Their sorrows. Their gratefulness and their fears.

What I see..is their strength.

Young boys (the majority are boys) who already lived a life time of a hundred years, experienced more pain, separation and heartbreak than most of us ever will.

Boys who have seen their cities, houses, childhood memories being torn apart, shattered, destroyed in front of their eyes.

Incredible, wonderful boys who have already felt too much hurt in separation and partings from family, friends and loved ones.

Young boys who are no longer boys, but have become men, with a lost childhood.

  
These boys came with the boats. The same kind of boat that goes down in the mediterranian sea. Thousands of people lost on the waves. These boats contains boys that could have been at my work today. At school. In my life.

Lost boys who disappeared.

Lost boys looking for life.

I am so blessed!

Because I am safe. Because i am born in the “right” country. Because I haven’t yet lived through these kinds of situations as these boys.

But mostly I am blessed because I every day get the chance to meet these young men. These young, beautiful, strong, sensitive men, who did not deserve this.

Our meetings are filled with sharing of life stories, affection, guidance on their journey into this new, different society and humbleness towards life.

I am learning so much. Loving so much.

I am blessed because I get the opportunity to love them.

These boys came across the sea.

They took the road of death, to find freedom, opportunity, a future. They lived.

The ones who died are now in my prayers. Lord have mercy on their souls.

  

These boys came across the sea…

..and today, they are all part of me!

To all the immigrants in Sweden…

I love you!

I absolutely love that you have ended up in my imperfect, privileged country!

I love that when I take a walk through town I don’t just see a bunch of light skin blondies but a colorful serenade of people.

 I love that I can hear a mix of at least 5 languages being spoken when I ride the local bus. 

I love that in my store there isn’t just köttbullar and potatoes to buy but tacos, sushi, arabic bread and international spices. 

I love that when I am at work I get the chance to speak a mix of all the five languages I know. Every single day. 

 I love that my church has welcomed so many internationals that we now have a translation service for everyone to understand. 

I love to exchange cultural information and traditions. Sure it does get awkward, a LOT of times. But the good moments just overcomes all the misunderstandings. The actual moments when we DO understand each other and manage to share life are just so much more beautiful than anything else.

 Of course there are problems!

With so many cultures in one country, there are bound to be problems. We have swedes fighting with swedes for heavens sake, so of course there are misunderstandings and culture clashes that leads to sadness and hatred. There are people who just can’t handle it; swedes and immigrants. People who manage to turn this incredible beauty into ugliness and refuses to open up and change. They exist. On both sides.

Let’s not be naive. We must all be cautious, protective and beware.

But not of each other. Beware of hatred. Of hostility. Of disillusion of reality. Of fear, fear creates hatred. 

Dear immigrants of Sweden. Please don’t listen to hate. 

 I love you.

(Ps. If the reason for you leaving your country is war or exile, it is nothing that I love. Don’t get me wrong. NOBODY should have to live through that! I just feel privileged that our country is where you found a new home.. And I welcome you with all my being!)

My thing!

We all have our thing!

I mean, admit it, there is something out there that makes everybody tick. That makes you tick. Something that, when you’re in the middle of it, sets your heart on fire. When you practise it.. It can not be compared to anything else in the whole world.

Your specialty. Your passion. Your thing.

I, for one, know that I have found my thing.

It is something that is so beautiful and strong, that when I practice it, it makes my heart fly. It makes my body tingle and give my spirit so much joy I could just stay there forever.

Tonight was one of those special nights where I had the chance to experience my thing fully at work. I realize it now and then that I really AM privileged in many ways. Having a job that from time to time sends my heart to the clouds, leaving me with a feeling of love and endless gratefulness when i walk home in the snowfall. Sorry, hover home in the snowfall. Of happiness.

So what happened tonight?

Well, nothing more unusual than the fact that it was a pretty calm eve at my youth center. Calm and pleasant. This gave me the opportunity to take some extra time to dedicate my attention to a small number of immigrant visitors. Three absolutely adorable guys with different nationalities, that have fled to our lovely country, from their homelands. Homelands that have been torn to pieces. Three boys that, in despite of their experiences, are the most humble and grateful creatures. Smiling, polite and lovely. Eager to learn, longing to be a part of the community where they now have settled down. Striving to do anything to feel like home.

Just thinking about them sends a shiver along my spine. Thinking about the unimaginable things they have seen and lived through. Leaving everything, still coming out on the other side with this incredible humbleness for life and other people. Goose bumps all the way.

So, being able to give them my time during a couple of hours. Speaking a mix of the languages we have in common, while striving to understand each other. Honestly. Longingly. Sharingly. Givingly. Such joy! Such a meaningful use of my time.

They teach me about life!

They teach me about me and my perception and view of life. They teach me about humbleness and every single smile from them warms my heart. Makes me want to give back. And I do. With time, smiles, caring and love.

My thing. I realize now that I write this that I do have many things. But I figured that all of them are combined in this kind of situations. Every time it happens, my heart jumps.

I am not quite sure if it’s the languages, the cultures, the openness, the new discoveries on myself, the discoveries on others, the meetings with amazing personalities or the humbleness that makes me tick the most. All of these things go together in a wonderful experience, full of lessons, mysteries and endless joy.

This is my thing!

It doesn’t matter if it is occurring in the place where i was born, in the place where I currently live, on a journey or on a longer staying abroad.

Dedicating myself to people with other cultures, languages, wisdom, beauties, life experiences and perspectives. It is in my blood to give away what I have to the purpose of uniting, meeting, greeting, sharing and most importantly, understanding all that is new, different, exciting and endlessly infatuating.

It’s in my blood. It is my gift. It is my passion, my one and only way of living and the absolute and infinite goal in my life.

It is my thing!

And there.. Thinking of it.. My heart just took another big indescribable, grateful, humbe and exciting jump!

 

 

 

 

 

 

Om att dricka öl själv!

Ikväll sitter jag ensam på Olearys och dricker öl. Eller jag är ju inte precis ensam..det är en massa folk här, ingen som kom hit med mig bara.

Jag funderar lite på det fenomenet ibland. Fenomenet att gå ut och sätta sig själv.

Det finns ett avsnitt av Vänner där Rachel utmanar sig själv med att gå ut och äta ensam. När jag tänker efter så har jag sett samma diskussion i Sex and the city.

Diskussionen det gäller är frågan om en faktiskt kan gå ut och sätta sig själv på en bar och ta en öl.

Vissa anser att det är otroligt sorgligt. Jag gissar att de inte vill att andra ska tro att de är ensamma och inte har några kompisar där de sitter och tar upp ett helt bord.

Jag klurar lite på om detta är kulturellt eller bara personligt.

I andra länder där jag bott (Frankrike, England, Chile, Spanien, USA) tänkte jag inte så mycket på saken. Men då gick jag också alltid ut med mina studentsällskap och behövde aldrig fundera på saken.

Det, skulle ju kunna vara ett tecken på att det är annorlunda. Kanske behövs inte denna diskussion i andra kulturer med ett mer socialt klimat. Om jag tänker på där jag bodde senast i Chile så är ju alla människor sociala freaks.
Det betyder att om någon går ut själv så hitta hen alltid en kompis eftersom de har en passion för att prata. Så då uppstår aldrig ens debatten hur det är att sitta ensam vid ett bord med sin stora starka. Intressant.

Så nu sitter jag här, ensam vid ett sex-personers bord, på soffan under tv’n som visar senaste hockeymatchen, och klurar på detta. Lite längre bort sitter en ensam karl vid en enarmad bandit och försöker finna lyckan och rikedomen. Han är ju ensam, tänker jag. Sen slår det mig att alla som jag haft denna “konstigt att sitta ute själv”-debatten med faktiskt är kvinniskor. Undrar om den ensamma spelarmannen tänkte sig för innan han gick hit och satte sig? Tyckte han nånstans att det kändes lite knepigt att gå ut själv med?!

Jag hade inte tänkt dra in feminismen i det här, men min insikt gör att det blir oundvikligt. Jag funderar på om det är en könsgrej eller bara en personlighetsgrej.

Jag vet att jag tvekade lite. Kanske inte så mycket för att jag är rädd för vad andra ska tänka, utan för att det helt enkelt är trevligare att gå ut med andra.

Jag kan också bli lite obekväm i situationer ute då en inte är lika kaxig i ensamt tillstånd. Inte ens jag, tro det eller ej. Jag måste vara på rätt humör.

Idag gick jag ändå ut och satte mig. Jag gick förbi Oleary’s först och sms’ade färdigt. Sen gick jag in med bestämda steg. Beställde en stor stark och satte mig.

Nu sitter jag och skriver på min telefon (självförsvar?) Och lyssnar på kvackandet runt omkring. Snart ska jag lägga ner mrs IPhone, beställa en till öl och jag sätta mig och titta.

Inte på telefonen. Jag ska titta på människor, på hockey, på puben och njuta av min ensamhet. För om valet är att gå från hemmet till jobbet och hem, eller att ta en liten avstickare på vägen till Oleary’s, bara för att påminna mig om att jag lever. Då bangar jag inte för att sätta mig ensam!

Join the club!

Fun facts about printing Arabic in the library

It’s AWESOME because it gives me a chance to challenge the social conventions again.

Why?

Because I am a blond, swede and the printers are common for everyone. This means that the library assistants have to go through the pile of prints and try to sort out which documents are mine and not.

Naturally when finding prints with Arabic writing on them, they assume that they belong to someone else. Someone less blond perhaps?!

This always results in a “oh wait, this is not yours“-kind of situation, where I get the chance to replicate with a “oh yes, that IS mine” which does result in a “see, you are more prejudice than you think after all” kind of awkward moment.

And every time it happens (which is basically every time I do it) I am enjoying every single moment of it.

Not because I’m a perfect person. I, just as everyone else, am also colored by our days prejudice.

Nor is it because I am an ignorant person, who enjoys making people feel stupid and ashamed.

The reason is that it makes me do one of the things that I LOVE the most; questioning norms, unwritten rules, social behavior. Challenging peoples views on the world, other people and their surroundings.

There is nothing more interesting than studying people and challenging behavior.

So when this library lady made my day today, I kindly responded to her. Well, I was a little bit cheeky, but in a kind way. So we laughed together before I paid for my Arabic copies and left.

Mission accomplished. Thoughts and ideas stirred up once again.

So, I send out a big thank you to this library lady for responding exactly as I expected and handling the situation very well.

I am looking forward to the next social challenge coming up!

 

“Är svensken människa”

Jag läser en bok!

En bok om mig. Om mina landsmän, vår kultur, levnadssätt och plats i denna civilisation.

Titeln på boken ställer en väldigt märkliga fråga.

En fråga som insinuerar att vi, svenskar, inte passar in i den beskrivning och de förväntningar som finns i definitionen av att vara en människa.

En väldigt märklig fråga.

Jag kommer läsa denna bok och samtidigt dela citat och funderingar som kommer upp under tiden.

Följ gärna diskussionen och debatten och dela med mig hur ni tänker.
Så får vi se var det landar!

Take it away Henrik Berggren och Lars Trägårdh!

För er som vill gå händelserna i förväg finns det en recension på boken här

4 svenska och 4 osvenska

Här är 4 så kallade svenska saker jag gjorde idag..

1. Jag gick bara förbi språkcaféet som höll på i entrén på biblioteket, fast jag älskar språk och nya människor. Ursäktade mig inför bibliotekarien som jag känner och gick iväg. Fast det satt ett tiotal personer där som nog skulle velat prata svenska med mig. Varför? För att jag kände mig obekväm? För att jag inte orkade med ansvaret att bjuda in människor i mitt liv? För att jag blev nervös av deras dåliga svenska? Vem vet..?!
2. Jag stod och tittade när ett billarm gick igång på parkeringen jag passerade. Jag tittade på de som satte sig i bilen. Tittade, undrade, muttrade. Sa ingenting. Sen gick jag vidare.
3. Jag hälsade inte på kvinnan som gick förbi mig när jag satt på bänken vid vattnet, fast det var världens mest uppenbara stund att säga ett hej och glädja någon annan.Vi tittade på varandra och jag drog upp mungipan lite, som jag brukar göra.För att visa att jag egentligen ÄR snäll, men inte orkar visa det.

4. Jag satte mig längst bak på föreläsningen jag var på i kyrkan. För att slippa sitta där alla skulle se mig. För att kunna surfa lite på Iphone. För att inte behöva delta aktivt.

 

Här är 4 så kallade icke svenska saker jag gjorde idag

1. Jag gjorde uppståndelse på biblioteket när draperiet för det stora fönstret inte gick att sänka ner. Drog in både mannen bredvid, bibliotekarien och alla andra som satt runt omkring i debatten. Jag ville helt enkelt inte sitta och stekas i solen.

2. Jag såg att killen bredvid mig i lånedisken troligen kom från ett arabland, så jag lade medvetet fram min arabiska läxa mitt framför honom för att han skulle ta kontakt och bli imponerad. (Observera att jag dock inte var den som tog första kontakten, så på ett sätt kan detta kanske räknas mer åt det svenska hållet). Något slags underlättande för tankeläsning!

3. Jag hälsade på det äldre paret jag gick förbi på strandpromenad. Ett par som inte såg ut som de hade väntat sig en hälsning och hoppade till lite.

4. Jag gick fram och tillbaka längst vattnet framför alla som satt och tittade. Något som hos mina landsmän kan tänkas väcka mycket frågor “har hon inget mål”, “vad håller hon på med”, “kan hon inte gå iväg så vi måste sluta le obekvämt mot varandra varje gång hon passera”.

 

Känner du igen dig?

För vissa kommer det naturligt att stå emot och gå över den osynliga gränsen. För dem är det inget annat än vardagspotatis att bana väg och bryta den osynliga muren.

Andra får kämpa. Anstränga sig lite extra för att inte fastna i ekorrhjulet. För att inte låta allmänna förväntningar hindra deras egentliga öppenhet.

Jag föraktar den del av min svenskhet som hindrar mig. Som håller mig tillbaka. Som gör mig stel och svårkontaktbar. Som gör att jag ler lite snett istället för att öppna upp. Som gör mig obekväm i sociala oväntade sammanhang.

Som hindrar mig att uppleva, möta och engagera mig.

Så jag kämpar vidare mot strömmen. Ett steg i taget.

För att inte fastan i ett ekorrhjul av osynliga murar!

 

En bok som står näst på min lista!

Politisk karriär!?

Valet är över. En ny Riksdag och Regering håller på att bildas. Stefan Löfven förhandlar på och SD fortsätter att utelämnas ur debatten.

Här sitter jag, fortfarande en hel del förvirrad över om jag ska vara nöjd över regeringsskiftet eller inte. Jag helgarderade mig och röstade på alla olika sidor i de tre olika valen. Intressant eller inte, så blev det.

Jag har insett att politik inte är förstått på en dag och jag har bestämt mig att sluta jiddra med mig själv. Jag vill vara med i debatten. På riktigt, som partierna uttryckt sig. Jag vill vara med och påverka på riktigt. Debattera, övertyga, bli övertygad, försvara, ifrågasätta.

Så nu har jag exakt 4 år på mig att läsa på om ideologier, partiprogram, huvudfrågor och lära mig allt jag behöver. Jag har många engagerade förebilder runt omkring mig som jag kan debattera med.

I valet 2018 tänker jag vara med och aktivt veta var jag står och kämpa för det jag tror på genom ett politiskt parti. Jag vill inte vara förvirrad och utanför, utan veta var jag står och aktivt vara med och kämpa för mitt land och dess framtid.

Det börjar idag. Här och nu, där jag sitter i min orange stickade tröja och min

rockabilly-frilla i mitt lilla hippieväxthus i Motala 🙂

Valet 2018 here I come!!!

(Ps. Jag lägger till en kategori som heter ‘politics’ i min feed så ni kan följa min väg mot min politiska karriär och vara med i debatten!)

No poo starts today..

Ok, it’s time!

I’m joining in!

Joining the ‘no poo’ movement that is spreading around the world.

The poo in this case doesn’t mean what is coming out of your rear end, but is an abbreviation for shampoo. It also hints at the unclean, unhealthy chemicals that we daily use in our hair and on our body. Chemicals that makes us dependent on them and that affects both us and the environment negatively.

The first time I read about No poo was in the following blog entry written by justsarahg.

She explains the affect of shampoo very clearly and was the one who inspired me to look into this more.

There are a bunch of links that deals with this issue, where one can find reasons and motivation to join in. Plus the guide on how to start and what to use instead of shampoo and conditioner.

Here are two of those links
English
Swedish

My journey starts today.. I’ve officially washed my hair with baking soda and apple cider vinegar and thereby Joined the movement for a cleaner environment and healthier hair and body!

Don’t hesitate to follow my lead..
We can only do it together!

Stay tuned..

This is me.. My first day of Noo Poo..