Settling.. contra productive?

I just added some stuff on my bucket list.

As I went through it I realize that I still have A L O T to do.

I’m still pretty young, but I think it’s fair to say that on some level my mind has started settling.

I have a job that I like with youths that I love. I have asmall, cute apartment where I have made myself at home. I live in a small town, which is not my idea of a perfect life, but for the past 6 years I have made myself at home. The smalltown charm of being familiar and cheerio with even the shop owners around here has become something pleasant. I have a church that I absolutely adore with all the imperfect people. I have a small car and a great bike with which I can take bike rides around the countryside. I have made friends. Some superficial, but some truly dear ones. I’m involved in serveral organisations in my town, volunteering, supporting, donating time for a good cause. All in all.. I have a good base for settlement.

However,  I’m not done yet with my bucket list.

Settling is a scary thought that I have resented most of my life. Still.. here I am, settling!

I haven’t achieved by far what I want to do yet, and I guess this blog entry is mostly a way to remind myself of that my dreams are still there. The bucket list is still filled with challenges I wish to accomplish.

When? How? With whom?

How can I make all of this come true?

Is settling contra productive when my list is growing every day? Who’s to say dreams can’t survive and be free in the middle of stagnation?

Well.. I don’t have any answers. But this is my way of awakaning my heart again..

There was a time when adventure was the only thing on my agenda. I miss that time. Even though I am growing, learning new things, finding the charm in sticking around, building relationships and a foundation.. I DO miss the adventure time at some extent.

It’s like a constant companion, the voice in my head whispering

“Don’t loose track of your goals!”

“Dream big! Dream on!”

“Wake up!!!!”

Is settling contra productive to what my heart is really longing for?

 

They came across the sea..

This week I have been blessed with some wonderful moments of sharing with some of the youth I met at my daily work. What we have we share, love and life stories.

Stories of how these particular youngsters ended up in Sweden. Their way. Their sacrifice. Their loss. Their sorrows. Their gratefulness and their fears.

What I see..is their strength.

Young boys (the majority are boys) who already lived a life time of a hundred years, experienced more pain, separation and heartbreak than most of us ever will.

Boys who have seen their cities, houses, childhood memories being torn apart, shattered, destroyed in front of their eyes.

Incredible, wonderful boys who have already felt too much hurt in separation and partings from family, friends and loved ones.

Young boys who are no longer boys, but have become men, with a lost childhood.

  
These boys came with the boats. The same kind of boat that goes down in the mediterranian sea. Thousands of people lost on the waves. These boats contains boys that could have been at my work today. At school. In my life.

Lost boys who disappeared.

Lost boys looking for life.

I am so blessed!

Because I am safe. Because i am born in the “right” country. Because I haven’t yet lived through these kinds of situations as these boys.

But mostly I am blessed because I every day get the chance to meet these young men. These young, beautiful, strong, sensitive men, who did not deserve this.

Our meetings are filled with sharing of life stories, affection, guidance on their journey into this new, different society and humbleness towards life.

I am learning so much. Loving so much.

I am blessed because I get the opportunity to love them.

These boys came across the sea.

They took the road of death, to find freedom, opportunity, a future. They lived.

The ones who died are now in my prayers. Lord have mercy on their souls.

  

These boys came across the sea…

..and today, they are all part of me!

Om att dricka öl själv!

Ikväll sitter jag ensam på Olearys och dricker öl. Eller jag är ju inte precis ensam..det är en massa folk här, ingen som kom hit med mig bara.

Jag funderar lite på det fenomenet ibland. Fenomenet att gå ut och sätta sig själv.

Det finns ett avsnitt av Vänner där Rachel utmanar sig själv med att gå ut och äta ensam. När jag tänker efter så har jag sett samma diskussion i Sex and the city.

Diskussionen det gäller är frågan om en faktiskt kan gå ut och sätta sig själv på en bar och ta en öl.

Vissa anser att det är otroligt sorgligt. Jag gissar att de inte vill att andra ska tro att de är ensamma och inte har några kompisar där de sitter och tar upp ett helt bord.

Jag klurar lite på om detta är kulturellt eller bara personligt.

I andra länder där jag bott (Frankrike, England, Chile, Spanien, USA) tänkte jag inte så mycket på saken. Men då gick jag också alltid ut med mina studentsällskap och behövde aldrig fundera på saken.

Det, skulle ju kunna vara ett tecken på att det är annorlunda. Kanske behövs inte denna diskussion i andra kulturer med ett mer socialt klimat. Om jag tänker på där jag bodde senast i Chile så är ju alla människor sociala freaks.
Det betyder att om någon går ut själv så hitta hen alltid en kompis eftersom de har en passion för att prata. Så då uppstår aldrig ens debatten hur det är att sitta ensam vid ett bord med sin stora starka. Intressant.

Så nu sitter jag här, ensam vid ett sex-personers bord, på soffan under tv’n som visar senaste hockeymatchen, och klurar på detta. Lite längre bort sitter en ensam karl vid en enarmad bandit och försöker finna lyckan och rikedomen. Han är ju ensam, tänker jag. Sen slår det mig att alla som jag haft denna “konstigt att sitta ute själv”-debatten med faktiskt är kvinniskor. Undrar om den ensamma spelarmannen tänkte sig för innan han gick hit och satte sig? Tyckte han nånstans att det kändes lite knepigt att gå ut själv med?!

Jag hade inte tänkt dra in feminismen i det här, men min insikt gör att det blir oundvikligt. Jag funderar på om det är en könsgrej eller bara en personlighetsgrej.

Jag vet att jag tvekade lite. Kanske inte så mycket för att jag är rädd för vad andra ska tänka, utan för att det helt enkelt är trevligare att gå ut med andra.

Jag kan också bli lite obekväm i situationer ute då en inte är lika kaxig i ensamt tillstånd. Inte ens jag, tro det eller ej. Jag måste vara på rätt humör.

Idag gick jag ändå ut och satte mig. Jag gick förbi Oleary’s först och sms’ade färdigt. Sen gick jag in med bestämda steg. Beställde en stor stark och satte mig.

Nu sitter jag och skriver på min telefon (självförsvar?) Och lyssnar på kvackandet runt omkring. Snart ska jag lägga ner mrs IPhone, beställa en till öl och jag sätta mig och titta.

Inte på telefonen. Jag ska titta på människor, på hockey, på puben och njuta av min ensamhet. För om valet är att gå från hemmet till jobbet och hem, eller att ta en liten avstickare på vägen till Oleary’s, bara för att påminna mig om att jag lever. Då bangar jag inte för att sätta mig ensam!

Join the club!

It’s gotta be time soon..

I’m sitting in Norrland.. Visiting my family for christmas!

It’s lovely. I love my family. They’re my own blood and heritage.

But then I start to surf the net, read, scan, watch photos and read stories. I check out the profiles of my Facebook friends whom I know are out there.. cruising.

It’s the end of 2014. A new year is about to begin. A new year.. My thirty second year.

I have been living this secure life for a couple of years. Actually.. I did two years, then I left again, now it’s been 1,5 again. I’m starting to feel like 2 years is a maximum for me. It is some kind of limit, some kind of wave breaking. Every two years I get a wake up call from my inside whispering “it’s time”..

Every time it is for different reasons. About 3,5 years ago it was an escape from a life i despised. A life of loneliness and boredom that I needed to leave.

This time it is something else. I live a good life with friends and experience a meaningfulness in relationships with others that I haven’t felt for a very long time. A safe recognition. I know what I have, who is there and what I can expect from it and them. I love it.

Maybe it is just me growing up, getting to know myself, seeing things just a little more clearly for every single day passing by. Understanding a little bit more what I want and need to live the life I discovered and still discover that I want, more and more for every single day. What makes my heart keep beating.

And that’s it!

That is exactly what has awoken the whispering.

“It’s time”.

Not time for a new escape. No.

It is time.. To take one step closer to what I am really doing here.

It is time for a new adventure. Soon.

And in time, I will tell you where it leads..

 

 

My Motivation!

The Road Not Taken

By Robert Frost

 

Two roads diverged in a yellow road

And sorry I could not travel both

And be one traveler long I stood

And looked down one as far I could

To where it bent in the undergrowth

 

Then took the other, as just as fair

And having perhaps the better claim

Becaus it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same

 

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

 

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

 

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

 

I repeat:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

 

It will take a whole lot of motivation and countless of courage to walk

your own way.

MY own way.

I listen to my surroundings full of doubt and hesitation.

Sometimes I doubt, fear and halt myself. Many times.

 

Then I listen Robert Frost.

 

Because from my experience,

in the end,

it is ALWAYS worth it.

We only ever regret what we did NOT do.

 

Remember..

 

Only dead fish swim with the stream

Malcolm Muggeridge

 

Pour Françoise et Patrick

(Jag skriver detta inlägg på franska eftersom det är en hyllning till två underbara människor som måste kunna läsa det! )

Voilà! C’est parti! C’est le départ de France.

J’ai passée deux semaines ici avec mon amie Elvire que j’aime beaucoup et elle le sait. Mais déjà ce sera une autre chapitre. Je voudrais ici donner mon respect à ses parents Françoise et Patrick. Pour moi ils seront le symbole d’un genre des humaines que j’aime..

Ouverts, simple et aimable!

Des la première jour ils m’ont fait sentir comme si j’étais chez moi. ” tout notre est à toi”, “sers toi” etc.

Comme moi aussi j’ai le même manière à penser quand quelqu’un vient chez moi, ce n’était pas une grande surprise que on se sentait très bien ensemble.

On a discutée beaucoup et bien rigolé.

Ça fait du bien!!

Voilà! C’est un peu triste de les quitter mais je sais qu’une journée on va se revoir!

À bientôt Françoise et Patrick et vraiment, un grand MERCI pour tout!

Pour ouvrir votre maison et vos cœurs pour moi la suédoise! 🙂

Grenoble, France, juillet 2012

På Arlanda..

Det är knepigt för själen att vara på Arlanda.. Jag längtar så himlarns mycket efter att åka iväg och att vara så nära får mig att längta SÅ mycket mer. Nästan outhärdligt mycket!

Efter äventyret i det nya, okända och utmanande..

Nu kommer jag tillbaka efter en påsk i Norrland, ville har varit ett fantastiskt äventyr det med!
Mina vistelser hemma hos mina kära är en förutsättning för att kunna åka på äventyr.

Men ändå.. Mitt hjärta vill ut, längre bort, till nya ställen, för mig oupptäckta länder och marker.

Att åka ifrån Arlanda utan att ha varit iväg till det okända..

Tack och lov för Venedig i maj..

I just can’t wait 🙂

About being blessed..

My head is full of so many dreams, longings and thoughts!

There are so many possibilities. Places to go, phenomenons to see and people to meet. Everysingle day I get even more overwhelmed with all there is, all that I can do with my ife.

Many times it comes to the point where I get restless, stressed, bummed that I’m where i am, craving to run along on the next adventure. Towards the next discovery.

But let me tell you something. I have a new strategy. One that really helps.

When the stress comes over me and the longing gets just alittle bit too hard to bear. Close to a freakout.

Thats when i walk down memory lane!

In my case this particular evening, that lane was facebook (yes, sometimes it CAN be a blessing!)

Memory lane for me, means looking at all the pictures I ahve from my adventures. I’m not lying when I say I have thousands of pictures. Whoever knows me, can confrim that.

So this particular night, scrolling down the gathering of endless photos taken of; sites seen, people met, cuntries visited, lessons learned, works done, faileurs survived, challenges performed, roles played and lived, fears overcome, longings met, dreams fulfilled and restarted, moments shared, friends won and lost, happiness and sadness experiences, lost and shared in all kinds of situations, countries and groups of friends.

This night, this special moment, there is not a single doubt in my mind that I am more that truly blessed!

So far i have had an amazing life, with amazing experiences.

It hasn’t always been easy and very seldom straight forward, and even though I have banged my head against the wall in despair more than I wish for anyone..

..on this particular night, i have to say it once again.

I am soo blessed!

So greatful!

I still have many dreams and hopes and a whole bunch of winding roads yet to walk. The story doesn’t end here.

But at this exact moment I am so thankful for my life!

And thats a pretty damn good place to start the rest of my journey!!!

 

About a longing..

There is something special about waking up in a new city..

Taking my first confused walk in a new neighborhood, to check out the surroundings that are meant to be my future home.

That feeling is very special. Especially when the new city is in a new country, with a new language and culture to challenge me.

I don’t know about you, but just thinking about this makes me exhilarated and alive.

It’s sneaking up on me..

Nostalgi i Oslo..

Min helg i Oslo har två dagar kvar.

En helg av chill, nattsudd, sightseeing och återförening med de bästa; mina chilenisar.

En helg i Oslo kan nog innebära massa olika saker. För mig har den innehållit mycket nostalgi. Mycket flashbacks, minnen, påminnelser om sånt som var, som kunde ha varit och sånt jag vill ta med mig.

Även sånt jag inte vill ta med mig..
Sånt som är menat att lämnas bakom mig, men jag inte riktigt kan släppa taget om än.

Jag saknar det som var!

Livet i Valparaiso, mitt fria liv. Mitt parliv, kollektivliv, slappa festliga liv. Mitt biståndsliv och mitt gemenskapsliv.

Det finns så mycket med det som jag saknar;

• Att shoppa billiga prylar på gatan
• Att gå så mycket
• Att prata chileno och ständigt lära mig nya ord
• att äta empanadas
• att köpa 2-liters flaskor av 120 runt hörnet
• att ständigt ha den vackra fantastiska staden att titta på
• att åka micros
• att köpa gott flaskvatten
• att vara bohem och öppen mot alla
• att vara annorlunda ‘rubia’
• att allt är öppet nästan jämt

Allt det och så mycket mer.. Jag saknar det så otroligt mycket!

Min lilla Oslo-Reunion har påmint mig om allt det jag hade. Det jag fortfarande har kvar och det jag ville skulle finnas.

För 5 månader sen kom jag hem från Chile.

Det är dags att bestämma var jag vill dela upp de olika minnena, i “minnas”, “dela” eller “glömma”- kategorin.

Svårt å veta vad som går var.
Men tills dess njuter jag av min lilla Reunion på okänt territorium..

..tillsammans med Matte och Julle..
..och skapar nya minnen..

!!!!